Först Tore, som återfanns på Berttis på precis samma ställe, i samma position och med samma verktyg, som när han lämnades av. Men nu på en större snöhög:
Herren på täppan (ej Toppan).
Inte bara hade Tore intagit en ledande snöskyffelposition. Han visste också att sätta sin fröken Fia på plats, fick vi höra - efter att hon av någon anledning nämnt ordet "gylf":
Tore: Men, GYLF, varför säger du att det heter SÅ??!
Fia: Så har jag alltid sagt, ända sen jag var liten, det heter gylf.
Tore: Men, du är ju född för 100 miljoner år sen och då fanns det DINOSAURIER.
(Lyckligtvis tog inte Fia illa vid sig. Men Tore får ägna sig åt snödinosaurier.)
Vidare mot skolan, där herren på Toppan-täppan stolt visade resultatet av dagens rastarbete:
En storboll samt något mindre boll.
Plötsligt uppvisade bröderna en imponerande förmåga till koordination och samarbete (även om storebrodern nog gjorde det mesta av arbetet). Här gällde det att utnyttja kramsnöns extraordinära byggkvaliteter (till annat än att kasta snöbollar på sina föräldrar, som förvisso kastar tillbaka).
Lite större boll... 
...och nästan klart!
Med färdigt ansikte döptes gubben till Snöis.
Tore ville ge Snöis en (förhoppningsvis inte alltför varm) kram.
Malte kom på att Snöis saknade några väsentliga delar för att kunna kramas, t.ex. armar.
Broderlig samverkan, belagd i bild.
Men vad saknar Snöis nu??
En snygg frisyr såklart!
Nu står Snöis fint på Toppans skolgård. Tore har å sin sida, dvs å Berttis, av okänd anledning börjat sjunga snögubbarnas domedagssång: Idas sommarvisa (med den förment tröstande inledningen "Du ska inte tro det blir sommar". Som om vi trodde det.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar