A day in the vardagslife

Livet fortgår. Idag med den färdknäpp som kanske behövdes för att sätta igång bloggandet igen: Mamman for på tredagars-respit-från-barn-och-pappan (= födelsedagspresent) och därmed har bloggen plötsligt fått ytterligare en (om än tillfällig) läsare som säkert vill veta vad vi gör.
Så innan det blir någon 2,5-månaders retrospektiv från de digital-dammiga fotoarkiven, kastar vi oss rakt in i dagens göromål, oaktat spänningsvärdet:
På förmiddagen gjorde vi plättar, våfflor och banangröt. Våfflorna blev plättar efter att vi provat ett nytt recept som strider mot all kokkonst - ett halvbilligt halvfabrikat för den som inte orkar blanda vetemjöl och bakpulver själv - i brist på vanligt mjöl hemma. Istället för mjölk skulle man blanda vatten och olja (eller, enligt instruktionerna, "valfri rapsoljeprodukt"). Resultatet blev sådär (fast ätbart enligt de två provsmakarna). Efter två våfflor blev resten av smeten till plättar. Med tillsatt mjölk.

Malte åt allt som gick att skrapa loss från våffeljärnet.

 

Efter piratlek med avancerad kringutrustning och två pirater som envisades med att stjäla guld och pengar från varandra upptäckte vi att det mulna novembervädret blivit fint novemberväder, ja, till och med cykelväder! Med två nya ringklockor till hands imponerade den händige pappan på sig själv (i brist på andra) med att montera dem på varsin cykel, efter bara två försök. Sedan bar det iväg mot Sibeliusparken, där vi stannade gott och väl en timme medan solen började gå ned - klockan var ju redan 14:30. [Av begripliga skäl spelades "Twilight zone" aldrig in i Finland; det mest spännande som händer från skymningen till spöktimmen är att folk hinner dricka sitt eftermiddagskaffe.]

Vi har rätt så många bilder av den här typen redan, men varför inte en till:

Bekant Sibelius-monument (om någon tvivlade)

Därpå traskade/cyklade vi till höstens favorit-hangout, närbelägna Töölö bibliotek där vi stannade ytterligare en timme. Kanske hände något i skymningszonen ändå, för pappan träffades av ett mystiskt déjà-vu när Tore började vanka omkring lite oroligt:
P: Tore, behöver du kissa?
T: Nej, jag vill ha vatten!! [det finns en oemotståndlig vatten-automat i biblans entré]
P: Okej då, men det ser ut som du behöver kissa... Ska du ha vatten först? [***BAD IDEA***]
T: Jag vill ha vatten!!!
(medan Tore dricker en slurk vatten, två steg bakom pappa, tio steg från toaletten:)
T: Pappa, jag kissar på mig!
[Tore är en sann Skeptiker av sina sinnesintryck. Eller har han tillgång till alternativa, okissiga verkligheter?]
...
Så blev kalsipper, byxor, överdragsbyxor, strumpor och lite av bibliotekets golv kissiga. Utan vagn var vi också utan ombyte. Men en sak stämde: på toaletten var Tore inte alls kissig. Längre.

Med en bredbent vankande Tore som *inte* fick sitta på pappas axlar (och en hjälpsam Malte) kom vi så småningom hem igen. Åtminstone blev det inga stora protester mot helgens dusch denna gång, medan händige pappan utmanade alla dermatologiska råd genom att tvätta för hand i en blandning av koncentrerat maskintvättmedel och vattenblandad urin.
Med renare kläder (och händer) fortsatte sedan piratleken, som nu utvecklats till att en tre-årig pirat skulle stjäla verken av en enastående berömd, något äldre konstnär. Dagens stora upptäckt var emellertid hur den onda decibel-spiralen plötsligt kunde brytas... närmare bestämt när pappan ville värma sina rena händer runt en kopp té, sjunka ner i vardagsrumsfåtöljen och lyssna på: klassisk musik!

Malte satte sig i soffan, ville inte höra på en saga, eftersom "hysch, jag lyssnar på musiken!". Tore kröp upp i pappas knä och somnade. Nyduschad, vän och utan napp. Det blev nästan 20 minuter av magisk frid (för Tore får inte sova så länge före middagen). Kan detta ha något att göra med klassisk (sic) betingning med musik sedan dagis' sovstunder?

 

Hurra för mat! Vi var alla hungriga och åt duktigt av makaroner, veggie-biff, stekt ägg, tomat och gröna ärtor. Tores tur, för mat och bild:

 

Pappan hade lovat alla duktiga pojkar (sig själv inräknad) filmkväll i soffan, med popcorn, och så blev det. Filmvalet gjordes förstås med tillbörlig barnhänsyn, så att det mest skrämmande innehållet var den svenska dubbningen.

Något oväntat var slutscenerna något för dramatiska för Tore, som inte vågade se mer av hundar som räddades från en störtflod av vatten (men, mot alla odds, återförenades både hundar och familjer på slutet. Då blev även Toren nöjd).

Så blev klockan så mycket att det bara återstod tandborstning och läggning. Tore var inte alls kissig, fast han druckit två glas vatten till sina popcorn. Efter fem minuters övertalning gick han med på att sitta på toaletten ändå. Aldrig hade man kunnat tro att det kom kiss! :-o

- - -

När vi ändå berör ämnet, och innan Tore blivit stor nog att kunna läsa vad vi berättar, kan vederbörandes toalett-tillförlitlighet bestyrkas med en annan anekdot, från häromdagen:

(Tore ensam på toa, hörs inifrån:)

T: Aj, jag ramlade!!

(Pappa öppnar dörren, Tore ligger på golvet.)

P: Tore, har du ramlat? Hur gick det till??

T: Det var inte jag!!

P: Men... det är ju du som ligger på golvet?

T: ... Men... det var kroppens fel. Och toaletten.

 

Nu sover de gott.